Vad händer med oss som individer och hur agerar vi som grupp när krisen är ett faktum?
Hur påverkar krisen oss efteråt? Hur lever den, och konsekvensen av den, kvar generation efter generation?
Det här är två frågor som var centrala i Åbo Svenska Teaters pjäs Storm som jag såg förra veckan. En lite annorlunda pjäs som berörde på djupet både i stunden och efteråt. Det är sällan en teaterföreställning varit i tankarna flera dagar efteråt. Kanske beror det på min bakgrund med somrar spenderade i yttersta havsbandet och med yrkesfiskare i tidigare generationer. Kanske beror det på tiderna vi lever i och känslan av att känna sig liten och maktlös och att inte kunna göra tillräckligt för andras trygghet och överlevnad.
Det som jag grunnat mest på senaste dagarna är hur stormar, eller kriser, påverkar organisationer – när stormen slår till, när vindstyrkan ökar, när vi ser att vinden börjar lägga sig och sedan efteråt när allt är stilla igen.
Även vid stormar i organisationer reagerar, och agerar, vi alla olika. Vi ser nya sidor av varandra och vi måste lita på att vi alla har samma mål – att överleva och rädda så många och så mycket som möjligt. Efteråt lever minnet av stormen kvar i organisationen, det berättas om den och man minns. Stormen, eller krisen, lever kvar även efter att personer som var med inte längre är kvar. Precis som Drakens och Park Victorys förlisningar än idag lever kvar i minnet och livet på Utö.
Jag tror det är precis samma sak i organisationer efter att man överlevt krisen och stormen lagt sig – minnet av den stärker oss, den ger oss djupare rötter och den påminner om att vi är starka tillsammans.